Ibland och nu ser den ut såhär

Har inte orkat startat datorn på några dagar, varit rätt mycket och lite känslosamt vilket gjort mig totalt slut och tom i huvudet...

I fredags tog jag och min familj/släkt farväl till min älskade farfar som blev 86 år gammal. Det var skönt för honom att somna in men det gör inte sorgen mindre!

Det var en otroligt vacker begravning och hans aska ska spridas i minneslunden som är nästan precis intill där farfmor och farfar bodde när pappa och hans syskon växte upp. Alltså ett helt perfekt ställe!

Mycket känslor hade jag i fredags. På morgonen otroligt orolig och nervös inför begravningen och träffa släkt jag inte träffat på länge. Min sambo har hittat ett uttryck för mig i dessa situationer, han säger att jag "adhd:ar", det vill säga bara yrar runt, och gör samma sak 14 ggr efter varandra fast jag inte kommer ihåg att jag gjort det....

Sen självklart en massa sorg och tårar samt en oro för min pappa...

Samtidigt när vi träffas alla syskon så känner jag mig grymt utanför och vill helst av alla bara gömma mig....

Efter begravningen och minnesstunden var jag totalt slut och var kvar hemma hos pappa tills långt inpå kvällen. Blev mycket prat men var skönt att kunna ta mig tid att vara hos pappa och bara vara!

Igår var jag totalt slut men följde med min sambo till hans far, jätte mysigt dock blir det lite utmattande för mig det också även fast jag älskar att vara där och prata med svärfar. Men sambon förstod varför jag inte klarar av att jobba då jag tog precis slut efter 1 1/2 tim med svärfar..

Fick igår ta en av dom lugnande som jag inte tar ofta,det är nog över 1 år sen jag tog dom just för att dom är dom ENDA jag blir lugn av och kan sova på, vilket gör mig "beroende" och det är inte ok för mig!

Så idag är jag lite lullig och fått en off dag av min sambo. Han tar hand om hästen och kollar till där och jag får bara vara. Det betyder otroligt mycket att ha en sån förstående sambo!

Ger mig så mycket kärlek!

Just nu känns dom som jag inte orkar mera, inte orkar hålla uppe en fasad att jag mår bra och klarar av att kämpa... Just nu klarar jag inte av att kämpa.. Jag klarar fasiken knappt att komma ur sängen, jag går upp, försöker ta medicin och frukost och sen lägger jag mig igen och vill aldrig mera gå up.. Men då kommer dom där tankarna... "du är värdelös", "du är lat", "du är ett hopplöst fall", "du klarar fan inte av något"....

Ångest ångest ångest.... Det hjälper ju inte heller att lägga sig platt fall??!!!

Igår tog jag mig till stallet och var där ett par timmar. Jizza följde med, Lilla grå var en riktig kelgris. Satt säkert i 1 tim  med bara henne spinnandes i knäet.

Fodrade Nellie,borstade av henne och kollade genom. Kliade och blåste. Tack mina djur för allt ni gör!

Åkte sen för att ta ut ett paket med kläder tills imorgon då farfars begravning är. Samt apoteket för att hämta min medicin. När jag kom ut från apoteket rann tårarna, varför? Jag vet inte... Det går liksom inte att hejda helt plötsligt, jag brukar ha svårt att gråta annars...

Jag hatar att må såhär och jag hatar mig själv för att jag mår såhär!!!

Skulle åkt till min ssk på mottagningen idag men klarar inte av det. Energin räcker inte till det... Mailade och förklarade för honom, och det är ok. Han bokade om mig och jag ska öka min medicin för att se om det fungerar.......

När jag började 4:an kom jag och mestadelen av min klass från lågstadiet till en skola som låg längre bort. Och jag skulle börja frita efter skolan och man kan väl säga att det blev pannkaka utav det. Och det var då jag slutade att rida.

Jag var totalt rätt för att gå till frita för det var nya lokaer, ny personal och nya barn. Jag klarade inte av det och ser idag att det var ren ångest jag upplevde.

Jag var så osäker och rädd för att behöva säga till att jag behövde gå tidigare för att hinna med stallbussen när jag skulle rida att jag helt enkelt struntade i det och slutade att rida, sa att jag inte var intresserad. Det var där ridningen på ridskola slutade...

Kan väl säga som så att jag inte var många dagar på frita heller, det slutade med att jag fick vara hemma och klara mig själv efter skolan tillsammans med min bror. Och det var faktiskt inga problem alls!

Någon gång i mellanstadiet och i samband med att min syster flyttade tills oss så flyttade vi till en större lägenhet som även låg närmre min skola.

Att min syster flyttade tills oss blev kaos för mig. Vi har aldrig kommit bra överens och det blev inte bättre nu. Vi bråkade konstant och på morgnarna gick jag till skolan vid halv 7-7 för att slippa bråk med mera.

Jag har aldrig varit en direkt arg person men oj vad arg jag kunde vara när det gällde min syster och det var inte bara verbalt utan vi slogs ibland ocks¨.

Ett tag flydde jag till mamma och hennes man för att få vara ifred, att få lugn och ro. Det var otroligt skönt!

Det enda som jag kan se nu som kan ha visat min ADHD under tiden var att jag fortfarande var väldigt livlig, hade svårt med matte och svårt med läxor!

Samt att jag avskydde gymnastik pch speciellt dom där dagarna hela skolan var någon annanstans och man skulle typ friidrotta ihop eller liknande.

Jag kunde sitta dagen innan och försöka slå så mycket på mina ben/knän och önska att dom skulle gå sönder så jag slapp vara med. Samma med fingrar och händer. Dock har jag alltid tyckt att smärta varit riktigt obehaligt så det har inte riktigt funkat ;)

Jag vet inte om det var inär jag gick i 2:a eller i 3:e klass när mamma och pappa skilde sig. Jag tror inte jag reagerade så mycket, i alla fall inte som om att världen skulle gå under. Om jag tänker efter har jag nog aldrig lidit utav skilsmässan såsom andra banr kan göra av deras föräldrars skilsmässa.

Mamma och pappa har aldrig bråkat så jag sett eller hört, inte pratat illa om varandra och alltid kunnat umgås när dom "behövt".

Det enda som jag led av var min ångest och dåliga samvete vid jul,nyår med mera. När vi blev stora nog fick vi alltid välja vart vi skulle vara. Mer om det skriver jag senare.

Nu tillbaka till det jag  skulle skriva om.

Vi fick välja vart vi skulle bo,hos mamma eller pappa. Av någon anledning blev det inga konstigheter vad jag minns. Jag och min bror hos pappa och min syster hos min mamma. Jag tror inte det blev konstigt för även om vi hade bestämda helger med mera när vi var barn så hade vi vad jag kommer ihåg alltid en när akontakt med mamma och vi fick komma när vi ville typ.

Det är nog det som är fördelene med föräldrar som inte bråkar och vill göra illa varandra genom att hämnas via barnen, för personligentror jag att det mer eller mindre barnen som lider mest utav det....

När vi flyttade från huset så flyttade vi till en lägenhet rätt nära skolan, det bodde en massa barn omkring och området var kanon med mycket grönma ytor.

En stor frihet och möjlighet att leka och vara ute!

Jag hade mycket kompisar, både i skolan och hemma. Både hos mamma och hos pappa. Jag var inte ett "typiskt ADHD barn" på så sätt. Hade inte problem socialt och var alltid glad och sprallig.

Dom flesta som tänker på barn med ADHD tänker främst på pojkar och då på "problem" pojkar som är livliga, "stökiga" och kanske bråkiga.

Det är nog därför ingen hade en tanke på att jag skulle ha ADHD som liten.

Från 3:an kommer jag ihåg lite mera enner nja från den perioden i alla fall. Skolan kommer jag faktiskt inte ihåg.

Det jag kommer ihåg var att jag provade att röka med en "kompis", en "kompis" som var lika delaktig, kanske en aning pådrivande men jag tänker inte skylla ifrån mig. Men grejen är att när vi blev påkomna skyllde hon ALLT på mig så jag fick ta skiten. Jag tog det med en liten förevändning, "att det var faktiskt såhär..." och sa som det var. VEt inte om mina föräldrar trodde på mig eller inte men dom gjorde ingen jätte sak utav det utan "bara" ett konstanterande att det inte var bra och smart. Tror dom båda två insåg att jag faktiskt skämdes och inte skulle göra om det igen. MEd facit i hand så blev det hon som började tidigt, om inte innan högstadiet plus lite annat smått och gott som inte hör hit!

Dock och naturligtvis började hennes föräldrar tycka illa om mig. Shit happens!!

Jag började ridskola någon gång under lågstadiet och jag absolut ÄLSKADE det. Hästar har alltid varit ett glädjeämne för mig.

Nu kan jag se i efterhand att mina problem syntes där. Jag var väldigt osäker och "rädd" för dom äldre tjejerna i stallet dock var det inga "stora" problem. Försökte att inte vara ivägen och inte synas helt enkelt. Annars hade jag kompisar och älskade ridlektionerna. När jag slutade rida, kommer berätta mera om det senare,följde jag ändå med kompisar till stallet med mera.

Mitt intresse för hundar visade sig när vi bodde i lägenheten. Vi bodde grannar med ett missbrukar par som hade 2 otroligt fina hundar, en schäfer och en tax. Jag kan väl säga som så att ägarna inte behövde gå ut med dom särskilt ofta. Jag och några andra tjejer var ute ofta och länge med dom. Det kunde bli flera timmar åt gången!

Jag tror det var där min kärlek för schäfrar växte fram. Båda hundarna var totalt genom snälla och 100% lydiga.

Men den "kärlekssagan" tog också ett adrupt slut.

Som sagt det var ett par som missbrukade som ägde dessa två hundar och dessa personer var också hur snälla som helst men inte direkt mot varandra. Dom bråkade otroligt mycket och högljutt och en gång när jag och min syster kom hem från en fotbollsträning så när vi var i trappuppgången till våran lägenhet öppnades deras dörr och kvinnan försökte komma ut, hon skrek efter hjälp och tittade på oss med skräck medans mannen drog in henne med våld i håret.

Jag sprang livrädd ut igen och pappa fick komma ut och hämta oss. Det var ingen nyhet att dom bråka men att få se det gjorde mig rädd. Tog väldigt lång tid innan jag gick in och ut själv... Och jag ringde aldrig på dörren igen för att gå ut och gå med hundarna jag tyckte så mycket om.

Det är väl omkring här jag kan komma ihåg att jag var orolig i sömnen och hade svårt att sova.

Jag vaknade ofta med ömma ben/knän och blåmärken. Jag låg och dunka dom i sängen.

Som sagt så kommer jag inte ihåg så mkt och det jag kommer ihåg vet jag inte om det stämmer eller är rätt??!! Vi har inte pratat så jätte mycket hemma om det direkt.

Det jag kommer ihåg fram till högstadiet är bara en liten del mot vad andra kan berätta, det är liksom svart och det är på ett sätt tragiskt...

Börjar med vad jag kommer ihåg fram till mamma och pappas skilsmässa, jag var runt 6-8 år.

Jag vet att jag älskade att vara ute, i både sol och regn. Ju skitigare jag var desto lyckligare var jag!

Jag,mamma,pappa och mina 2 syskon bodde i en villa med skogen precis utanför men ändå centralt med många grannar.

Av någon anledning kommer jag ihåg exakt hur huset såg ut, varje rum för sig. Kommer ihåg och kan se framför mig hur skog,vägar,stigar med mera såg ut.

VAr otroligt mycket i skogen och lekte, klättrade i träd. Det var liksom min grej, att klättra i träd! Dom som kommer ihåg mig som liten säger att jag var mera uppe i träden än på marken. :)

Någon som har varit och är fortfarande en betydelsefull person för mig är min storebror R. Hanv ar min hjälte och min stora trygghet, vilket han är än idag fast inte träffas så ofta.  Dom minnen jag har med familjen från den tiden har jag just av R. Vi lekte ofta och jag fick mer eller mindre vara alltid med när han var med sina kompisar. R älskade fotboll och det var något vi spelade mycket!

En annan sak jag minns tydligt är att när jag itne kunde sova inne på mitt rum, då jag var rädd och orolig, kunde jag ALLTID gå in till R och sova där. . Kommer sagt sagt ihåg att han var min stora trygghet, om det stämmer eller inte vet jag inte men jag håller hårt i den känslan!

Annat som är tydliga minnen från när vi bodde i huset är våran katt Trolle som vi hade då och som betydde mycket för mig! Och min bästa vän som jag träffade när jag var 4-5 år. Trolle kommer jag berätta om i ett annat inlägg.

Min bästa vän A som jag träffade då vi var 4-5 var vänner i många många år. Samma dag vi träffades så blev vi oskiljaktiva och vi var nog inte ifrån varandra många timmar per dygn.  Jag kommer inte ihåg hur vi träffades men A har berättat att hon kom gående på en skogsväg nära våra hus och där stod jag och var mucket upprörd på min cykel ;). Hon sa hej och efter det gjorde vi mer eller mindre allt ihop!

När vi blev runt 16-18 år växte vi ifrån varandra och blev osams över något jag inte ens minns idag. En dålig egenskap jag har är att när någon sårar kan jag vara väldigt långsint.....

Men i alla fall, på somrarna bodde familjen i husvagn på en camping med sjö och skog omkring. Kan ana var jag var??  Joo i vatnnet eller i skogen,m det var inte bara 1 eller 2 timmar. Jag kunde vara i vatnnet en hel dag om jag så fick!

Hade aldrig några problem med kompisar varken hemma, skola eller som på campingen. Bara det var liv och rörelse, med mycket aktivitet så var jag nöjd ;)

Idag är det nästan tvärtom,så lite människor som möjligt och för min egna skull, inte så många aktiviteter på samma gång.

Lågstadiet har jag inget minne utav direkt så antagligen var det nog inga konstigheter. I alla fall inte i 1:an eller 2:an....