Ger mig så mycket kärlek!

Just nu känns dom som jag inte orkar mera, inte orkar hålla uppe en fasad att jag mår bra och klarar av att kämpa... Just nu klarar jag inte av att kämpa.. Jag klarar fasiken knappt att komma ur sängen, jag går upp, försöker ta medicin och frukost och sen lägger jag mig igen och vill aldrig mera gå up.. Men då kommer dom där tankarna... "du är värdelös", "du är lat", "du är ett hopplöst fall", "du klarar fan inte av något"....

Ångest ångest ångest.... Det hjälper ju inte heller att lägga sig platt fall??!!!

Igår tog jag mig till stallet och var där ett par timmar. Jizza följde med, Lilla grå var en riktig kelgris. Satt säkert i 1 tim  med bara henne spinnandes i knäet.

Fodrade Nellie,borstade av henne och kollade genom. Kliade och blåste. Tack mina djur för allt ni gör!

Åkte sen för att ta ut ett paket med kläder tills imorgon då farfars begravning är. Samt apoteket för att hämta min medicin. När jag kom ut från apoteket rann tårarna, varför? Jag vet inte... Det går liksom inte att hejda helt plötsligt, jag brukar ha svårt att gråta annars...

Jag hatar att må såhär och jag hatar mig själv för att jag mår såhär!!!

Skulle åkt till min ssk på mottagningen idag men klarar inte av det. Energin räcker inte till det... Mailade och förklarade för honom, och det är ok. Han bokade om mig och jag ska öka min medicin för att se om det fungerar.......

När jag började 4:an kom jag och mestadelen av min klass från lågstadiet till en skola som låg längre bort. Och jag skulle börja frita efter skolan och man kan väl säga att det blev pannkaka utav det. Och det var då jag slutade att rida.

Jag var totalt rätt för att gå till frita för det var nya lokaer, ny personal och nya barn. Jag klarade inte av det och ser idag att det var ren ångest jag upplevde.

Jag var så osäker och rädd för att behöva säga till att jag behövde gå tidigare för att hinna med stallbussen när jag skulle rida att jag helt enkelt struntade i det och slutade att rida, sa att jag inte var intresserad. Det var där ridningen på ridskola slutade...

Kan väl säga som så att jag inte var många dagar på frita heller, det slutade med att jag fick vara hemma och klara mig själv efter skolan tillsammans med min bror. Och det var faktiskt inga problem alls!

Någon gång i mellanstadiet och i samband med att min syster flyttade tills oss så flyttade vi till en större lägenhet som även låg närmre min skola.

Att min syster flyttade tills oss blev kaos för mig. Vi har aldrig kommit bra överens och det blev inte bättre nu. Vi bråkade konstant och på morgnarna gick jag till skolan vid halv 7-7 för att slippa bråk med mera.

Jag har aldrig varit en direkt arg person men oj vad arg jag kunde vara när det gällde min syster och det var inte bara verbalt utan vi slogs ibland ocks¨.

Ett tag flydde jag till mamma och hennes man för att få vara ifred, att få lugn och ro. Det var otroligt skönt!

Det enda som jag kan se nu som kan ha visat min ADHD under tiden var att jag fortfarande var väldigt livlig, hade svårt med matte och svårt med läxor!

Samt att jag avskydde gymnastik pch speciellt dom där dagarna hela skolan var någon annanstans och man skulle typ friidrotta ihop eller liknande.

Jag kunde sitta dagen innan och försöka slå så mycket på mina ben/knän och önska att dom skulle gå sönder så jag slapp vara med. Samma med fingrar och händer. Dock har jag alltid tyckt att smärta varit riktigt obehaligt så det har inte riktigt funkat ;)

Jag vet inte om det var inär jag gick i 2:a eller i 3:e klass när mamma och pappa skilde sig. Jag tror inte jag reagerade så mycket, i alla fall inte som om att världen skulle gå under. Om jag tänker efter har jag nog aldrig lidit utav skilsmässan såsom andra banr kan göra av deras föräldrars skilsmässa.

Mamma och pappa har aldrig bråkat så jag sett eller hört, inte pratat illa om varandra och alltid kunnat umgås när dom "behövt".

Det enda som jag led av var min ångest och dåliga samvete vid jul,nyår med mera. När vi blev stora nog fick vi alltid välja vart vi skulle vara. Mer om det skriver jag senare.

Nu tillbaka till det jag  skulle skriva om.

Vi fick välja vart vi skulle bo,hos mamma eller pappa. Av någon anledning blev det inga konstigheter vad jag minns. Jag och min bror hos pappa och min syster hos min mamma. Jag tror inte det blev konstigt för även om vi hade bestämda helger med mera när vi var barn så hade vi vad jag kommer ihåg alltid en när akontakt med mamma och vi fick komma när vi ville typ.

Det är nog det som är fördelene med föräldrar som inte bråkar och vill göra illa varandra genom att hämnas via barnen, för personligentror jag att det mer eller mindre barnen som lider mest utav det....

När vi flyttade från huset så flyttade vi till en lägenhet rätt nära skolan, det bodde en massa barn omkring och området var kanon med mycket grönma ytor.

En stor frihet och möjlighet att leka och vara ute!

Jag hade mycket kompisar, både i skolan och hemma. Både hos mamma och hos pappa. Jag var inte ett "typiskt ADHD barn" på så sätt. Hade inte problem socialt och var alltid glad och sprallig.

Dom flesta som tänker på barn med ADHD tänker främst på pojkar och då på "problem" pojkar som är livliga, "stökiga" och kanske bråkiga.

Det är nog därför ingen hade en tanke på att jag skulle ha ADHD som liten.

Från 3:an kommer jag ihåg lite mera enner nja från den perioden i alla fall. Skolan kommer jag faktiskt inte ihåg.

Det jag kommer ihåg var att jag provade att röka med en "kompis", en "kompis" som var lika delaktig, kanske en aning pådrivande men jag tänker inte skylla ifrån mig. Men grejen är att när vi blev påkomna skyllde hon ALLT på mig så jag fick ta skiten. Jag tog det med en liten förevändning, "att det var faktiskt såhär..." och sa som det var. VEt inte om mina föräldrar trodde på mig eller inte men dom gjorde ingen jätte sak utav det utan "bara" ett konstanterande att det inte var bra och smart. Tror dom båda två insåg att jag faktiskt skämdes och inte skulle göra om det igen. MEd facit i hand så blev det hon som började tidigt, om inte innan högstadiet plus lite annat smått och gott som inte hör hit!

Dock och naturligtvis började hennes föräldrar tycka illa om mig. Shit happens!!

Jag började ridskola någon gång under lågstadiet och jag absolut ÄLSKADE det. Hästar har alltid varit ett glädjeämne för mig.

Nu kan jag se i efterhand att mina problem syntes där. Jag var väldigt osäker och "rädd" för dom äldre tjejerna i stallet dock var det inga "stora" problem. Försökte att inte vara ivägen och inte synas helt enkelt. Annars hade jag kompisar och älskade ridlektionerna. När jag slutade rida, kommer berätta mera om det senare,följde jag ändå med kompisar till stallet med mera.

Mitt intresse för hundar visade sig när vi bodde i lägenheten. Vi bodde grannar med ett missbrukar par som hade 2 otroligt fina hundar, en schäfer och en tax. Jag kan väl säga som så att ägarna inte behövde gå ut med dom särskilt ofta. Jag och några andra tjejer var ute ofta och länge med dom. Det kunde bli flera timmar åt gången!

Jag tror det var där min kärlek för schäfrar växte fram. Båda hundarna var totalt genom snälla och 100% lydiga.

Men den "kärlekssagan" tog också ett adrupt slut.

Som sagt det var ett par som missbrukade som ägde dessa två hundar och dessa personer var också hur snälla som helst men inte direkt mot varandra. Dom bråkade otroligt mycket och högljutt och en gång när jag och min syster kom hem från en fotbollsträning så när vi var i trappuppgången till våran lägenhet öppnades deras dörr och kvinnan försökte komma ut, hon skrek efter hjälp och tittade på oss med skräck medans mannen drog in henne med våld i håret.

Jag sprang livrädd ut igen och pappa fick komma ut och hämta oss. Det var ingen nyhet att dom bråka men att få se det gjorde mig rädd. Tog väldigt lång tid innan jag gick in och ut själv... Och jag ringde aldrig på dörren igen för att gå ut och gå med hundarna jag tyckte så mycket om.

Det är väl omkring här jag kan komma ihåg att jag var orolig i sömnen och hade svårt att sova.

Jag vaknade ofta med ömma ben/knän och blåmärken. Jag låg och dunka dom i sängen.