Med mig just nu? *tårar rinner nerför kinden*
Känns som jag tappat och tappar totalt allt det bra jag jobbade upp under förra året. Jag har liksom INGEN kontroll över mig och det känns som jag sviker mina närmaste och mina djur. Jag finns inte just nu, det är liksom ett tomt skal som vandrar omkring.
Eller tomt och tomt,är massa som pågår i kropp och huvud.
Har en sån extrem konstig känsla och oro i kroppen, jag kan inte beskriva den alls. Kan inte ta på den och förstå varför jag känner och mår såhär...

Är sådär riktigt adhd:ig - har ca 3 block framme där jag skriver olika saker, MASSA papper med fakta jag läser, en häst tidning, dagstidning,mobilen... Jaa ni ser ju och INGET blir gjort för jag kan inte kpncentrerso mig och fokusera alls.
Det gör att jag känner mig enormt frustrerad vilket inte gör saken bättre.

Har tappat all,vad ska man säga? Hittar inget ord men förut har jag stickat,målat,läst eller så för att få ett lugn inom mig. Nu vill jag vara gråta och skrika när jag ser sakerna. Vart försvann det rogivande?

När försvann det lugna i stallet? Förut har jag åkt dit och blivit totalt lugn och kunnat vara i timmar för att bara pyssla, kela och umgås med djuren. NU springer jag omkringsom en stressad skållad råtta och vet inte vad jag gör riktigt. Det blir inget bra.

I själva verket är jag inte stressad,finns ingen stress någonstans, varken i stallet eller här hemma. Men varför rusar då hjärtat och jag mer eller mindre börjar hyperventilera??

Ett exempel är: Lagade mat för några veckor sen - spagetti och köttfärssås. Hur enkelt som helst och något jag gjort mycket. Jag fick det gjort men kände efteråt att oj vad hände,nu måste jag andas..
Jag for runt, kastade omkring saker och spillde med mera. Hjärtat rusade,hade svårt att andas och blev jätte yr.
Sambon bara tittade på mig och undrade hur det egentligen står still. Va? Säger jag och inser efteråt att jag gått fram som en tornado,kroppen beter sig som jag sprungit typ 100 mil och det är kaos i köket. Vad fan hände???

Jag förstår på riktigt inte vad det är som händer och det gör mig faktiskt lite rädd... Är det här gränsen till att slå ihop och få ett hysteriskt utbrott??

Alla dessa tankar som får i huvudet,det slutar liksom aldrig. Nedvärderar mig själv, tror att jag gjort folk illa omedvetet och att ingen, inte ens mina djur tycker om. Jag är inte värd något...

Jag vet ju att det är pga något som allt känns såhär och att mitt huvud spökar, att inte dom där tankarna inte är direkt sanna. Jag menar, just nu ligger Sirpa tätt tätt intill mig och sover skönt. Jizza vill vara nära när, även Lilla grå och nellie visar att dom vill vara med mig. Dock tror jag nellie känner av min oro rätt mycket så har mest blivit bara gos med henne den här veckan för inget annat skulle funka..

Nu skäms jag enormt över vad jag skrivit och undrar om jag verkligen ska trycka på spara men vad fan, ni kan ju inte tycka mer än att jag är patetisk och totalt dum i huvudet ;).

är att Sirpa kurrade för första gången idag sen hon kom till oss :)