Är det igen, det går fort fast det inte känns som så ibland. Det här med att må såhär känns som irra runt i en cirkel.
Man vill så mycket men klarar inte av det, man behöver göra något vettigt men klarar inte av det. Man får dåligt samvete, anklagar och nedvärderar sig själv vilket redultersrbi djupare depression och apati. Sen kanske man finner en smula ljus och energi men då slukar man det i ett svep i glädje och så börjar det om igen *skriker frustrerat*

Hur i sjutton ska man någonsin kunna fungera, med att jobba, vara social, hemarbete, hobby/fritid med mera. Hjärtat börjar rusa direkt och paniken strömmar inom mig!
Hur ska jag någonsin klara av det här så jag kan få ett liv, så jag och sambon kan få ett riktigt liv??

Ibland undrar jag om det verkligen går och om det är värt att kämpa för att få det??

Jag menar, som det är idag... Gör jag lite hemma typ plockar,tvättar med mera är jag totalt slut sen. Jaa visserligen blir allt gjort samtidigt i kaos då kanske inte jätte underligt...
Men om jag INTE ENS klarar av det, hur f*n ska jag klara av att jobba och allt annat ovanför?

Just nu kämpar jag mig genom att ens ta mig upp på morgonen. Att faktiskt klara av att sätta min fot utanför dörren och tex åka till stallet.
Dock känner jag att det är lättare och skönare att åka till stallet när jag har något pass. Det gör mig lite gladare och det är enklare. Trots att jag stressar upp mig själv, gör Stalljobb i 150. Det enda jag gör lugnt är när jag tar in och ut hästarna eller pysslar med nellie. Jag försöker verkligen andas och bara njuta av deras närvaro...