All den här oron, ångest, tankarna, känslorna och min egna röst som nedvärderae mig äter upp mig inifrån.
Jag känner mig helt handfallen och vet inte hur jag ska komma ur det här.
Den här kraschen, är den värsta kraschen på många många år.

Att inte orka att vara människa, flickvän, dotter, djurägare, vän med mera tar kål på mig för jag VILL, jag VILL så gärna vara allt detta och vara det bra, perfekt så jag gör något bra för dom jag tycker om. Istället blir det bara pannkaka...

Är det så som min arb.t sa, att jag har inte riktigt accepterat och landat i mitt funktionshinder så därför har mitt utvecklande tagit tvärstopp och utmattning/depression kommit in. Dom sakerna jag hatar och har svårt att förlika mig med..???