är något jag varken kommer godkänna eller svara på hädanefter. Och det beror inte på att jag inte vill få kritik eller inte vill diskutera.
Utan snarare tvärtom, ni som skriver era namn och vågar stå för det ni skriver, ös på bara!!! Man lär sig nya saker hela tiden och man kan alltid försöka se saker och ting från ett annat håll!

Jag tycker bara att jag har kommit ifrån, enligt min personliga åsikt, barnstadiet där man inte kan stå för det man gör eller säger. Hellre att man säger att man inte vet än att inte våga visa vem man är.

Jag har själv haft svårt fast jag har dock varit tyst. Dom två sista åren har jag ändrat mig och min syn på hur jag vill att människor ska vara mot mig och jag mot dom.
Jag värdesätter ärlighet, även om det Jan göra ont ibland men jag tror att relation växer utav det eller snarare jag vet. Min svägerska och jag hade nog aldrig kommit varandra så nära om vi inte hade varit ärliga och i och med det lita otroligt mkt på varandra. Samma sak med min sambo, vi säger saker ibland som gör ont men vi pratat ut och vet att vi inte säger dessa saker för att skada varandra.

För det är viktigt, man ska ju inte vara ärlig bara för att vara ärlig och på ett elakt sätt. Man kan va det på ett bra sätt!!

Fasiken vad flummigt detta blev!!

Igår rann tårarna när jag hämtade in nellie, dock av lycka denna gång. Jag älskar henneså det gör ont och kan ärligt inte tänka mig ett liv utan henne såsom jag inte Jan tänka mig ett liv utan jizza. Det värsta är att med jizza så har jag en obehaglig känsla att det inte är massa år kvar innan hon lämnar mig....

Iaf söndags myste jag och nellie läääänge, hon bara njöt av att bli ompysslad.
Samma sak igår, hon söker kontakt med mig och vill blåsa hela tiden!!

Igår rann tårarna när jag hämtade in nellie, dock av lycka denna gång. Jag älskar henneså det gör ont och kan ärligt inte tänka mig ett liv utan henne såsom jag inte Jan tänka mig ett liv utan jizza. Det värsta är att med jizza så har jag en obehaglig känsla att det inte är massa år kvar innan hon lämnar mig....

Iaf söndags myste jag och nellie läääänge, hon bara njöt av att bli ompysslad.
Samma sak igår, hon söker kontakt med mig och vill blåsa hela tiden!!

Jag har ärligt talat knappt kunna titta på nellie sen beskedet om rehab penning eftersom risken var otroligt stor att jag skulle behöva sälja henne.... Tårarna rann så fort jag försökte och mitt hjärta vräkte.

Men pratade med sambon igår och hon får stanna!! På något sätt löser vi det!

Idag blev det en rejäl mys och ryktstund. Nellie bara stod och mys och jag njöt!!

för alla fina kommentarer i förra inlägget, blir riktigt rörd!

Tack!!

Blev väldigt påmind om hur mitt kunnat/borde sett ut nu.
För snart ett år sen var jag helt plötsligt gravid, något väldigt oväntat men åh så lycklig jag och sambon var. Samtidigt var enbekant till mamma och plastis gravid. Hon var 4 veckor längre gången.

Jag tror jag redan från början att något var knas för jag var totalt ångestfull över ett missfall, hade också precis börjat med medicin för adhd. Vilka hormoner!! Vilka känslor!! Vilken ångest!!

När det var dags för ultrat så hade jag blött lite lite i ett par veckor som enligt bm var helt normalt men trodde inte riktigt på henne.Samma dag som ultrat, precis innan vi åkte faktiskt så blödde jag mer och klumpar. Sa till sambon att vi nog inte behöver åka in för det här gått åt skogen ändå men in åkte för att "få domen"..
Även fast jag så stensäkert förstod att jag fått missfall så bröt jag ihop totalt. Sorgen verkligen bara sköljde över mig, innan hon ens sagt något så grät jag för man såg bara något pytte litet där man skulle sett något lite större.
Missfallet var ett faktum. Till råga på allt hade inte kk tid samma dag utan fick åka hem med beskedet och vänta tills dagen efter. Jag tror inte jag slutade gråta förrens jag somnade totalt utmattad med ångest dämpande till hjälp.

Dagen efter till kk och läkare som konstaterade att det lilla där inne dött redan vecka 5, alltså samma vecka jag fick plus pågrav testet. Så under alla veckor fram till vecka 12 och några dagar så hade min kropp varit jätte gravid och producerat alla mina hormoner fast det inte levde något. Livmodern hade växt och varit lika stor som den ska vid vecka 12....

Dom ville behålla mig när jag genomgick en medicinsk abort eftersom kroppen inte skötte det själv, jag totalvägra och fick åka hem men både jag och sambon fick lova att åka om något kändes galet.

Det var det värsta jag varit med om.... Jag har gjort en abort några år tidigare på samma sätt och det gick bra, knappt ingen smärta men blödde mycket. Så jag trodde ju detta skulle vara likadant.
Men se där hade jag fel... Det tog nästan 16 timmar innan det började blöda, vanligast är inom ett par, tre timmar. Och den smärta jag hade är obeskrivbar, smärtlindringen jag fåttmed mig räckte inte på långa vägar utan vi fick ringa och kolla om jag kunde ta tramadol också. Det fick jag och efter flera timmars kvidande och försöka hitta ställningar som skulle lätta på smärtan (hittade ingen sån) så kom det igång. En lättnad samtidigt som jag sörjde så jag höll på att gå sönder....

Oj tanken var inte att skriva detta men det bara kom. Jag har knappt pratat eller skrivit om det ordentligt efter utan förträngt och inte velat se eller höra om det...

Men iaf, det jag eg skulle skriva var att jag fick träffa den här bekanta och hennes bebisigår här hemma hos mamma. Det var då jag insåg att oj, jag skulle haft en bebis nu och sorgen kom tillbaka på ett hörn.... Inte jätte starkt men lite...

Plastpappa med Lilla Linnea

på gården igår, vi var bara 3 deltagare så det var lugnt och skönt, vi kunde prata med varandra och lära känna våra "handledare"

Jag påbörjade en julkrans, lyckades såklart göra en as stor ;).
Nästa gång ska den smyckas