Blev väldigt påmind om hur mitt kunnat/borde sett ut nu.
För snart ett år sen var jag helt plötsligt gravid, något väldigt oväntat men åh så lycklig jag och sambon var. Samtidigt var enbekant till mamma och plastis gravid. Hon var 4 veckor längre gången.

Jag tror jag redan från början att något var knas för jag var totalt ångestfull över ett missfall, hade också precis börjat med medicin för adhd. Vilka hormoner!! Vilka känslor!! Vilken ångest!!

När det var dags för ultrat så hade jag blött lite lite i ett par veckor som enligt bm var helt normalt men trodde inte riktigt på henne.Samma dag som ultrat, precis innan vi åkte faktiskt så blödde jag mer och klumpar. Sa till sambon att vi nog inte behöver åka in för det här gått åt skogen ändå men in åkte för att "få domen"..
Även fast jag så stensäkert förstod att jag fått missfall så bröt jag ihop totalt. Sorgen verkligen bara sköljde över mig, innan hon ens sagt något så grät jag för man såg bara något pytte litet där man skulle sett något lite större.
Missfallet var ett faktum. Till råga på allt hade inte kk tid samma dag utan fick åka hem med beskedet och vänta tills dagen efter. Jag tror inte jag slutade gråta förrens jag somnade totalt utmattad med ångest dämpande till hjälp.

Dagen efter till kk och läkare som konstaterade att det lilla där inne dött redan vecka 5, alltså samma vecka jag fick plus pågrav testet. Så under alla veckor fram till vecka 12 och några dagar så hade min kropp varit jätte gravid och producerat alla mina hormoner fast det inte levde något. Livmodern hade växt och varit lika stor som den ska vid vecka 12....

Dom ville behålla mig när jag genomgick en medicinsk abort eftersom kroppen inte skötte det själv, jag totalvägra och fick åka hem men både jag och sambon fick lova att åka om något kändes galet.

Det var det värsta jag varit med om.... Jag har gjort en abort några år tidigare på samma sätt och det gick bra, knappt ingen smärta men blödde mycket. Så jag trodde ju detta skulle vara likadant.
Men se där hade jag fel... Det tog nästan 16 timmar innan det började blöda, vanligast är inom ett par, tre timmar. Och den smärta jag hade är obeskrivbar, smärtlindringen jag fåttmed mig räckte inte på långa vägar utan vi fick ringa och kolla om jag kunde ta tramadol också. Det fick jag och efter flera timmars kvidande och försöka hitta ställningar som skulle lätta på smärtan (hittade ingen sån) så kom det igång. En lättnad samtidigt som jag sörjde så jag höll på att gå sönder....

Oj tanken var inte att skriva detta men det bara kom. Jag har knappt pratat eller skrivit om det ordentligt efter utan förträngt och inte velat se eller höra om det...

Men iaf, det jag eg skulle skriva var att jag fick träffa den här bekanta och hennes bebisigår här hemma hos mamma. Det var då jag insåg att oj, jag skulle haft en bebis nu och sorgen kom tillbaka på ett hörn.... Inte jätte starkt men lite...

Plastpappa med Lilla Linnea

 

Cissi Å

7 november 2012 17:19

Min älskade älskade Sarah.. som jag grät av detta inlägg, eftersom jag vet precis hur stark den där längtan och sorgen kan vara!!!
Men det ÄR ok att känna så, även om man själv kanske inte direkt visar det.. men det ÄR ok att känna! ok att känna avundsjuka, sorg,längtan osv..
Man är inte mer än människa..

Men jag hoppas verkligen det är din och min tur snart att ha en liten i magen..:)

Sara

7 november 2012 18:08

Jag känner ingen direkt avundsjuka eller så utan mera bara att det gör ont det dom hände!
Någon dag så ;), det händer när man minst anar! Kram

 

Emm

7 november 2012 19:31

Jag vill börja med att säga att jag beklagar verkligen det som hände. Den där sorgen är något av det starkaste man kan känna. Lever själv med en liknande upplevelse och bär ständigt på den där avskyvärda känslan att jag inte kan bli gravid. Du ska se att det kommer ske en vacker dag och du kommer bli en jättefin mamma. Tusen kramar till dig för detta modiga inlägg.

http://www.emmli89.bloggplatsen.se

Sara

7 november 2012 19:32

Tack så mycket! Kram!

 

Virvelvindan

7 november 2012 20:10

Åh vad grymt :(
Beklagar verkligen!
Många kramar

http://virvelvindan.bloggplatsen.se

Sara

7 november 2012 20:20

Kram!

 

Stina

8 november 2012 09:51

Minns än idag den känslan efter mitt första missfall när svägerskan och jag var gravida samtidigt och hon fick sin dotter =(
Det är tufft !
Kram !

http://billiejean.bloggplatsen.se

Sara

8 november 2012 12:02

Kram!

 

Karoline

8 november 2012 10:46

Massor med kramar!

http://karolinesliv.wordpress.com

Sara

8 november 2012 12:02

Kram

 

Piedra

9 november 2012 11:56

Inte konstigt att sorgen kom upp till ytan igen efter mötet med en bebis. Jag var ofrivilligt barnlös i ett antal år, och även om jag aldrig hade något missfall - blev liksom bara aldrig gravid - så kan jag känna igen mig i sorgen du beskriver. Det är bra att du sätter ord på den; det är nog bara så man kan bearbeta sorg, tror jag. Stor kram!

http://piedra.bloggplatsen.se

Sara

9 november 2012 19:14

Ja jag tror det, bara rädd att folk tycker jag är konstig och knäpp som skriver det här men är bara otroligt skönt att skriva av sig och ha folk som förstår en! Kram

 

Louise (I mitt tankerum)

10 november 2012 22:43

Jag kan inte säga att jag förstår. Jag har aldrig själv varit med om något liknande. Jag kan bara säga att jag kan ana smärtan, rädslan och alla tankar däromkring. Rädslan har jag känt, men aldrig smärtan av att uppleva den sorgen ...
Men finns det liv så finns det hopp. Man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte.
Och vad är bloggen till för om inte att skriva sitt hjärtas mening och utväxla erfarenheter. Inte ska du ångra det här inlägget. Fick det dig att må lite bättre så är det väl helt okej. Faktiskt riktigt bra ...
Jag tycker att det är fint av dig att berätta om det här. Tack för det ...

http://imitttankerum.wordpress.com

Sara

11 november 2012 07:37

Tack!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Är ju lite ombytlig ;) Så finns numera på sanellie.bloggplatsen.se...

Sov till 7, lite bättre än 4 som jag vaknat dom sista dagarna! Ryggen var relativt men softa lite innan det var dags att åka till rehab. Där tog vi en skogpromenad, skönt men i slutet vräkte ryggen hemskt. Jag går och spänner plys att det är halt. ...

Även om den inte gör lika ont så gör den ONT!! Igår var jag helt förstörd och gjorde inte många knop vilket resulterade i en grym ond rygg. Glömde bort att värktabletter med så igår kväll och nu på morgonen är det hemskt! Jag ska försöka ta mig t...

Första gången han var i stallet och första gången han träffade nellie. Han hade med sig fika, blommor och present :). Vi gick ut i hagen och hälsade på nellie, pappa tyckte hon var stor och fin!! Finaste herr v var väldigt intresserad av pappa ;) ...

På att få en bebis i familjen, bror och hans fru hade beräknad födelse på karate kid för en vecka sen! Igår började L känna lite då nu väntar vi på att det verkligen ska hända något! Gissa gravid mage???!! ...