Jag vet inte om det var inär jag gick i 2:a eller i 3:e klass när mamma och pappa skilde sig. Jag tror inte jag reagerade så mycket, i alla fall inte som om att världen skulle gå under. Om jag tänker efter har jag nog aldrig lidit utav skilsmässan såsom andra banr kan göra av deras föräldrars skilsmässa.

Mamma och pappa har aldrig bråkat så jag sett eller hört, inte pratat illa om varandra och alltid kunnat umgås när dom "behövt".

Det enda som jag led av var min ångest och dåliga samvete vid jul,nyår med mera. När vi blev stora nog fick vi alltid välja vart vi skulle vara. Mer om det skriver jag senare.

Nu tillbaka till det jag  skulle skriva om.

Vi fick välja vart vi skulle bo,hos mamma eller pappa. Av någon anledning blev det inga konstigheter vad jag minns. Jag och min bror hos pappa och min syster hos min mamma. Jag tror inte det blev konstigt för även om vi hade bestämda helger med mera när vi var barn så hade vi vad jag kommer ihåg alltid en när akontakt med mamma och vi fick komma när vi ville typ.

Det är nog det som är fördelene med föräldrar som inte bråkar och vill göra illa varandra genom att hämnas via barnen, för personligentror jag att det mer eller mindre barnen som lider mest utav det....

När vi flyttade från huset så flyttade vi till en lägenhet rätt nära skolan, det bodde en massa barn omkring och området var kanon med mycket grönma ytor.

En stor frihet och möjlighet att leka och vara ute!

Jag hade mycket kompisar, både i skolan och hemma. Både hos mamma och hos pappa. Jag var inte ett "typiskt ADHD barn" på så sätt. Hade inte problem socialt och var alltid glad och sprallig.

Dom flesta som tänker på barn med ADHD tänker främst på pojkar och då på "problem" pojkar som är livliga, "stökiga" och kanske bråkiga.

Det är nog därför ingen hade en tanke på att jag skulle ha ADHD som liten.

Från 3:an kommer jag ihåg lite mera enner nja från den perioden i alla fall. Skolan kommer jag faktiskt inte ihåg.

Det jag kommer ihåg var att jag provade att röka med en "kompis", en "kompis" som var lika delaktig, kanske en aning pådrivande men jag tänker inte skylla ifrån mig. Men grejen är att när vi blev påkomna skyllde hon ALLT på mig så jag fick ta skiten. Jag tog det med en liten förevändning, "att det var faktiskt såhär..." och sa som det var. VEt inte om mina föräldrar trodde på mig eller inte men dom gjorde ingen jätte sak utav det utan "bara" ett konstanterande att det inte var bra och smart. Tror dom båda två insåg att jag faktiskt skämdes och inte skulle göra om det igen. MEd facit i hand så blev det hon som började tidigt, om inte innan högstadiet plus lite annat smått och gott som inte hör hit!

Dock och naturligtvis började hennes föräldrar tycka illa om mig. Shit happens!!

Jag började ridskola någon gång under lågstadiet och jag absolut ÄLSKADE det. Hästar har alltid varit ett glädjeämne för mig.

Nu kan jag se i efterhand att mina problem syntes där. Jag var väldigt osäker och "rädd" för dom äldre tjejerna i stallet dock var det inga "stora" problem. Försökte att inte vara ivägen och inte synas helt enkelt. Annars hade jag kompisar och älskade ridlektionerna. När jag slutade rida, kommer berätta mera om det senare,följde jag ändå med kompisar till stallet med mera.

Mitt intresse för hundar visade sig när vi bodde i lägenheten. Vi bodde grannar med ett missbrukar par som hade 2 otroligt fina hundar, en schäfer och en tax. Jag kan väl säga som så att ägarna inte behövde gå ut med dom särskilt ofta. Jag och några andra tjejer var ute ofta och länge med dom. Det kunde bli flera timmar åt gången!

Jag tror det var där min kärlek för schäfrar växte fram. Båda hundarna var totalt genom snälla och 100% lydiga.

Men den "kärlekssagan" tog också ett adrupt slut.

Som sagt det var ett par som missbrukade som ägde dessa två hundar och dessa personer var också hur snälla som helst men inte direkt mot varandra. Dom bråkade otroligt mycket och högljutt och en gång när jag och min syster kom hem från en fotbollsträning så när vi var i trappuppgången till våran lägenhet öppnades deras dörr och kvinnan försökte komma ut, hon skrek efter hjälp och tittade på oss med skräck medans mannen drog in henne med våld i håret.

Jag sprang livrädd ut igen och pappa fick komma ut och hämta oss. Det var ingen nyhet att dom bråka men att få se det gjorde mig rädd. Tog väldigt lång tid innan jag gick in och ut själv... Och jag ringde aldrig på dörren igen för att gå ut och gå med hundarna jag tyckte så mycket om.

Det är väl omkring här jag kan komma ihåg att jag var orolig i sömnen och hade svårt att sova.

Jag vaknade ofta med ömma ben/knän och blåmärken. Jag låg och dunka dom i sängen.

Som sagt så kommer jag inte ihåg så mkt och det jag kommer ihåg vet jag inte om det stämmer eller är rätt??!! Vi har inte pratat så jätte mycket hemma om det direkt.

Det jag kommer ihåg fram till högstadiet är bara en liten del mot vad andra kan berätta, det är liksom svart och det är på ett sätt tragiskt...

Börjar med vad jag kommer ihåg fram till mamma och pappas skilsmässa, jag var runt 6-8 år.

Jag vet att jag älskade att vara ute, i både sol och regn. Ju skitigare jag var desto lyckligare var jag!

Jag,mamma,pappa och mina 2 syskon bodde i en villa med skogen precis utanför men ändå centralt med många grannar.

Av någon anledning kommer jag ihåg exakt hur huset såg ut, varje rum för sig. Kommer ihåg och kan se framför mig hur skog,vägar,stigar med mera såg ut.

VAr otroligt mycket i skogen och lekte, klättrade i träd. Det var liksom min grej, att klättra i träd! Dom som kommer ihåg mig som liten säger att jag var mera uppe i träden än på marken. :)

Någon som har varit och är fortfarande en betydelsefull person för mig är min storebror R. Hanv ar min hjälte och min stora trygghet, vilket han är än idag fast inte träffas så ofta.  Dom minnen jag har med familjen från den tiden har jag just av R. Vi lekte ofta och jag fick mer eller mindre vara alltid med när han var med sina kompisar. R älskade fotboll och det var något vi spelade mycket!

En annan sak jag minns tydligt är att när jag itne kunde sova inne på mitt rum, då jag var rädd och orolig, kunde jag ALLTID gå in till R och sova där. . Kommer sagt sagt ihåg att han var min stora trygghet, om det stämmer eller inte vet jag inte men jag håller hårt i den känslan!

Annat som är tydliga minnen från när vi bodde i huset är våran katt Trolle som vi hade då och som betydde mycket för mig! Och min bästa vän som jag träffade när jag var 4-5 år. Trolle kommer jag berätta om i ett annat inlägg.

Min bästa vän A som jag träffade då vi var 4-5 var vänner i många många år. Samma dag vi träffades så blev vi oskiljaktiva och vi var nog inte ifrån varandra många timmar per dygn.  Jag kommer inte ihåg hur vi träffades men A har berättat att hon kom gående på en skogsväg nära våra hus och där stod jag och var mucket upprörd på min cykel ;). Hon sa hej och efter det gjorde vi mer eller mindre allt ihop!

När vi blev runt 16-18 år växte vi ifrån varandra och blev osams över något jag inte ens minns idag. En dålig egenskap jag har är att när någon sårar kan jag vara väldigt långsint.....

Men i alla fall, på somrarna bodde familjen i husvagn på en camping med sjö och skog omkring. Kan ana var jag var??  Joo i vatnnet eller i skogen,m det var inte bara 1 eller 2 timmar. Jag kunde vara i vatnnet en hel dag om jag så fick!

Hade aldrig några problem med kompisar varken hemma, skola eller som på campingen. Bara det var liv och rörelse, med mycket aktivitet så var jag nöjd ;)

Idag är det nästan tvärtom,så lite människor som möjligt och för min egna skull, inte så många aktiviteter på samma gång.

Lågstadiet har jag inget minne utav direkt så antagligen var det nog inga konstigheter. I alla fall inte i 1:an eller 2:an....

Min trötthet och vilja att bara krypa ner i sängen och sova bort dagen. Men jag har bestämt mig att utmattningen inte ska få vinna idag och jag har hela dagen på mig att utföra planerade aktiviteter som är att tvätta köks fönstren, dammsuga, fixa disk och diskbänk (redan gjort) och sen ikväll,fota/filma svägerskas träning med din häst samt fodra nellie. Det ser inte mkt ut och jag skäms över att knappt klara av det......

Dom olika medicinerna som brukar användas vid ADHD är Ritalin, Concerta och Strattera men även amfetamin och dexamfetamin används. Dock måste läkare som skriver ut dom 2 sistnämnda ha ett särskilt tillstånd av läkemedelsverket då dessa läkemedel inte är godkända i Sverige.

ADHD läkemedel är centralstimulerande medel som verkar som så att öka uppmärksamheten, minskar distraherbarheten och öka förmågan att fokusera. Dom gör så att det blir lättare att hejda sog och reflektera över konsekvenserna av ett beteende.

Forskningen visar att centralstimulantia förbättrar samspelet mellan mor och barn, uppmärksamheten i klassrummet, skol och arbets prestationer.

Dom vanligaste biverkningarna är aptitförlust, sömnproblem, huvudvärk och magont.

Ni kan läsa mera om RITALIN HÄR

                              CONCERTA HÄR

                              STRATTERA HÄR

Först och främst vänder man sig till sin vårdcentral som skickar remiss till psykiatrin men du kan även själv höra av dig till din psykiatri mottagning där du bor.

Dom man träffar under sin utredning är;

* Specialistläkare inom psykiatri

* Specialist psykolog inom neuripsykolgi

* Psykolog

* Arbetsterapeut

Detta är just under utredningens gång,sen får du ofta träffa fler personer.

Symtomen måste ha varat i min 6 månader, dock så kan symtomen varieras och förändras under den tiden. Men dom får inte vara orsakade av förändringar i omgivningen.

Man gör uteslutningsmetoden vid fastställandet av diagnosen ADHD, man ser om det finns andra orsaker till hyperaktivitet eller uppmärksamhetsnedsättning.

Det man först och främst vill utesluta är;

* Drogmissbruk

* Hjärnskada

* PTSD

* Depression/ångest

* Andra liknande yttre faktorer

Utredningen består av medicinsk undersökning, olika tester, intervjuer med personen som utreds och dess anhöriga.

Det främsta syftet med utredningen är att skapa förståelse och för personens förutsättningar.

Dessa tester genomförs;

* ASRS frågeformulär

* T.O.V.A test

* Arbetstest

* IQ - test

(kommer nog skriva utförligare om varje test senare)

Att få en diagnos kan vara en stor lättnad och man får hjälp med att leva med sigg funktionshinder och ett "bra" bemötande från omgivningen.

Har inte uppdaterat här något men har prioriterat att lägga min energi på stallet och mina djur. Dom är helt underbara!
Dock märks min utmattning tydligt när jag slocknar så fort jag inte gör något. Glömde vila på dagen vilket gjorde att jag somnade tidigt ikväll och får svårt att sova nu, rastlösheten blir till ångest såhär på natten och mörkret. Jag kan varken stänga av mina tankar eller mina ben och fötter jag vickar med så hela sängen skakar. Nya tag imorgon och då börja kämpa med att följa rutiner och min planering. :).

Är något jag använder mig utav för att planera min vecka. Ibland funkar det och ibland inte. När det inte funkar är det ofta så att jag hysteriskt skriver upp massa saker som jag helt enkelt inte klarar av på en och samma dag.

Ska jag vara ärlig så kommer jag knappt ihåg något ifrån när jag var liten. Jag börjar minnas lite från lågstadiet men mest från slutet av mellanstadiet och framåt. Men mycket är ändå borta, eller i alla fall just nu . Det kanske kommer upp en massa när jag nu sitter och skriver/tänker.

Kan väl börja lite om mina första år,det som har berättats för mig.

Jag är född för tidigt, med hur många veckor vet jag inte.. Men jag var liten och hade låg födelsevikt. Jag var lika stor som en 6 månaders barn vid 1 års kontrollen.

Jag var tydligen redan väldigt aktiv redan på BB, eftersom jag hade låg vikt fick jag jag ligga i både kuvös och under värmelampa för att hålla värmen.

Vid 7 månader började jag att gå och började prata vid 1 års ålder. Klättrade tidigt ur min barnvagn och kunde även kasta mig ur den.

Mina föräldrar beskriver mig som ett mycket aktivit och rastlöst barn som "krävde" mycket av din omgivning.

Redan som liten hade jag svårt att komma till ro och koppla av, att somna för natten var det inte tal om!

Min mamma har berättat för mig att jag inte sov en enda hel natt före 6-7 års ålder.

Hade svårt att komma igång med aktiviteter och behövde mycket ombyte och motivation. När jag påbörjade tex en lek så började jag direkt med en annan eller helt enkelt något helt annat.

Det vara saker framme jämt och det var rörigt omkring mig.

Jag var ett ganska socialt barn som var ute och lekte mycket. Jag tyckte tydligen om att stå i centrum. Andra barn som blev illa behandlade på olika sätt tog jag i försvar.

Det som mina föräldrar vet att jag hade svårt med i skolan var matematik.

Jag var alltid "Glada Sara".

Mina föräldrar började se att jag förändrades mycket vid 10-12 års åldern, jag blev lugnare och mindre aktiv. Och fick humörsvägningar. Blev en "dagdrömmare" och stängde in mig på mitt rum. Det höll i sig under tonåren.