Med bilden på mig och nellie från igår

Trots en enorm trötthet,tankarna bara exploderar runt i huvudet. Varför? Hur blir det? När? Vad händer? Om allt och inget... Vill bara vara normal,lägga mig i sängen och somna.....

Älskade häst och jag

och nya tag,eller hur? Bara att kämpa vidare trots att lusten,glädjen och energi är borta. Klarar jag av att kämpa vidare så återkommer detta snart,jag vet ju det!

Har försökt få in min whiteboardtavla med min vecko planering från telefon men har inte lyckats så struntar i det för så viktigt är det inte ;)

Men iaf alla fall jag har några fasta "punkter" varje dag och varje vecka, några rutiner som bara ska komma in i mitt liv och det är;

8.00 - Gå upp SENAST,äta frukost och ta medicin.

12-13.00 - Lunch

17-18.00 - Middag

22-23.00 - Släcka lyset SENAST och sova (lättare sagt än gjort när man är orolig och uppe i varv trots hela kroppen skriker efter sömn...

Mellan där så ska jag få in vila och mina aktiviter. Eftersom jag hysteriskt skriver in aktiviter varje dag och då misslyckas så har jag bestämt att skriva in HÖGST 3 aktiviter som SKA göras förutom att fodra Nellie som är varje dag.

Och något jag märkt är att efter kl 14 någon gång så "dör" jag,finns knappt en chans att jag orkar göra något då förutom små grejer kanske eller om jag vet att det är något där efter för då kan jag planera in vila så jag klarar av det.

Idag har jag skrivit upp;

* Klippa gräs
* Vattna blommor

* Dammsuga

En dag i taget och en aktivitet i taget tar jag just nu, kroppen skriker sooooooova men fasiken heller att dom här känslorna och tankarna ska vinna!!!

Ibland och nu ser den ut såhär

Har inte orkat startat datorn på några dagar, varit rätt mycket och lite känslosamt vilket gjort mig totalt slut och tom i huvudet...

I fredags tog jag och min familj/släkt farväl till min älskade farfar som blev 86 år gammal. Det var skönt för honom att somna in men det gör inte sorgen mindre!

Det var en otroligt vacker begravning och hans aska ska spridas i minneslunden som är nästan precis intill där farfmor och farfar bodde när pappa och hans syskon växte upp. Alltså ett helt perfekt ställe!

Mycket känslor hade jag i fredags. På morgonen otroligt orolig och nervös inför begravningen och träffa släkt jag inte träffat på länge. Min sambo har hittat ett uttryck för mig i dessa situationer, han säger att jag "adhd:ar", det vill säga bara yrar runt, och gör samma sak 14 ggr efter varandra fast jag inte kommer ihåg att jag gjort det....

Sen självklart en massa sorg och tårar samt en oro för min pappa...

Samtidigt när vi träffas alla syskon så känner jag mig grymt utanför och vill helst av alla bara gömma mig....

Efter begravningen och minnesstunden var jag totalt slut och var kvar hemma hos pappa tills långt inpå kvällen. Blev mycket prat men var skönt att kunna ta mig tid att vara hos pappa och bara vara!

Igår var jag totalt slut men följde med min sambo till hans far, jätte mysigt dock blir det lite utmattande för mig det också även fast jag älskar att vara där och prata med svärfar. Men sambon förstod varför jag inte klarar av att jobba då jag tog precis slut efter 1 1/2 tim med svärfar..

Fick igår ta en av dom lugnande som jag inte tar ofta,det är nog över 1 år sen jag tog dom just för att dom är dom ENDA jag blir lugn av och kan sova på, vilket gör mig "beroende" och det är inte ok för mig!

Så idag är jag lite lullig och fått en off dag av min sambo. Han tar hand om hästen och kollar till där och jag får bara vara. Det betyder otroligt mycket att ha en sån förstående sambo!

Ger mig så mycket kärlek!

Just nu känns dom som jag inte orkar mera, inte orkar hålla uppe en fasad att jag mår bra och klarar av att kämpa... Just nu klarar jag inte av att kämpa.. Jag klarar fasiken knappt att komma ur sängen, jag går upp, försöker ta medicin och frukost och sen lägger jag mig igen och vill aldrig mera gå up.. Men då kommer dom där tankarna... "du är värdelös", "du är lat", "du är ett hopplöst fall", "du klarar fan inte av något"....

Ångest ångest ångest.... Det hjälper ju inte heller att lägga sig platt fall??!!!

Igår tog jag mig till stallet och var där ett par timmar. Jizza följde med, Lilla grå var en riktig kelgris. Satt säkert i 1 tim  med bara henne spinnandes i knäet.

Fodrade Nellie,borstade av henne och kollade genom. Kliade och blåste. Tack mina djur för allt ni gör!

Åkte sen för att ta ut ett paket med kläder tills imorgon då farfars begravning är. Samt apoteket för att hämta min medicin. När jag kom ut från apoteket rann tårarna, varför? Jag vet inte... Det går liksom inte att hejda helt plötsligt, jag brukar ha svårt att gråta annars...

Jag hatar att må såhär och jag hatar mig själv för att jag mår såhär!!!

Skulle åkt till min ssk på mottagningen idag men klarar inte av det. Energin räcker inte till det... Mailade och förklarade för honom, och det är ok. Han bokade om mig och jag ska öka min medicin för att se om det fungerar.......

När jag började 4:an kom jag och mestadelen av min klass från lågstadiet till en skola som låg längre bort. Och jag skulle börja frita efter skolan och man kan väl säga att det blev pannkaka utav det. Och det var då jag slutade att rida.

Jag var totalt rätt för att gå till frita för det var nya lokaer, ny personal och nya barn. Jag klarade inte av det och ser idag att det var ren ångest jag upplevde.

Jag var så osäker och rädd för att behöva säga till att jag behövde gå tidigare för att hinna med stallbussen när jag skulle rida att jag helt enkelt struntade i det och slutade att rida, sa att jag inte var intresserad. Det var där ridningen på ridskola slutade...

Kan väl säga som så att jag inte var många dagar på frita heller, det slutade med att jag fick vara hemma och klara mig själv efter skolan tillsammans med min bror. Och det var faktiskt inga problem alls!

Någon gång i mellanstadiet och i samband med att min syster flyttade tills oss så flyttade vi till en större lägenhet som även låg närmre min skola.

Att min syster flyttade tills oss blev kaos för mig. Vi har aldrig kommit bra överens och det blev inte bättre nu. Vi bråkade konstant och på morgnarna gick jag till skolan vid halv 7-7 för att slippa bråk med mera.

Jag har aldrig varit en direkt arg person men oj vad arg jag kunde vara när det gällde min syster och det var inte bara verbalt utan vi slogs ibland ocks¨.

Ett tag flydde jag till mamma och hennes man för att få vara ifred, att få lugn och ro. Det var otroligt skönt!

Det enda som jag kan se nu som kan ha visat min ADHD under tiden var att jag fortfarande var väldigt livlig, hade svårt med matte och svårt med läxor!

Samt att jag avskydde gymnastik pch speciellt dom där dagarna hela skolan var någon annanstans och man skulle typ friidrotta ihop eller liknande.

Jag kunde sitta dagen innan och försöka slå så mycket på mina ben/knän och önska att dom skulle gå sönder så jag slapp vara med. Samma med fingrar och händer. Dock har jag alltid tyckt att smärta varit riktigt obehaligt så det har inte riktigt funkat ;)